Jag hade inte hållit på med racing så länge när jag bestämde mig för att köpa en pintoarab. På den tiden var ju det den snabbaste hästen. Jag var inte då, och har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i äldre generationers hästraser. Så det var med vånda som jag spenderade mina Star Coins på Dash, den enligt mig ”minst fula”.

Nu förväntar ni er en historia om hur jag hade fel och Dash blev min stora favorit som jag alltid gjort allt med, men där har ni fel. Jag försökte och försökte, men tillslut gav jag upp och Dash blev stående i hagen. Där står han än idag.

Trots sitt öde är Dash en väldigt snäll häst. Han är rutinerad, lugn och stabil. Men också graciös, smidig och kvick. Under sin korta karriär som tävlingshäst lärde jag mig ändå flera viktiga tekniker. Jag har honom att tacka för mycket.

Hur börjar man beskriva hästen som bokstavligen burit mig dag ut och dag in? Hästen som tog mig igenom hundratals champ och min premiär i ASC, men också förlusten av en vän och svåra tvångstankar. Vilka ord finns det som räcker till? Hur får man fram det man vill säga?

Att Valorie betytt och fortfarande betyder mycket för mig går inte att undgå. Hon är en trygghet, men ger mig alltid en utmaning. En bästa kompis, men också den jag går till när jag vill vara ensam. Inget äventyr är för stort när vi är tillsammans.

Valorie var hästen jag red på från att Sally fick gå i pension till att Duke tog över. Ganska exakt ett år. Om inte orden räcker till för att beskriva vår resa så kanske siffrorna gör det. I vår första säsong av ASC vann vi varenda match där vi ställde upp tillsammans. Under 2025 vann vi över 900 förstaplatsrosetter i championat. Nästan varje vecka såg vi till att få veckans bästa på alla, knappt 100, tävlingar som finns på Jorvik. Nog har hon burit mig väl!

Badie. Ja vad ska man säga? Han vet vad han vill och han gör som han vill. Jag har svårt att avgöra om Badis extrema envishet och totala oförmåga att göra som han blir tillsagd beror på väldigt hög eller väldigt låg intelligens. Förmodligen besitter han, trots sin lilla kropp, varenda ondskefull plan någon någonsin konstruerat vilket har gjort det omöjligt för annan kunskap att få plats. Badie kan till exempel inte dricka vatten utan att spilla ut allt på golvet, befinna sig i en hage utan att både riva och fastna i staketet eller galoppera utan att tappa sin ryttare. Ponnyn som skulle kallats Batie fick snabbt smeknamnet Badie. Vad mer finns det att säga?

Får man ha favoriter? Hästarna kan inte förstå våra ord ändå. Eller hur? Eller fattar de att man har favoriter utan att man säger det högt? Aja! Ni fattar. Maybee är en liten favorit.

Jag har aldrig varit så snabb med att köpa en häst tidigare. Det var raka vägen till färjan och sedan en galopptur över Sydhoven (för vem slösar shillings på transport?) för att snabbt kunna få hem Maybee till mitt stall. Och vilken pärla jag fick hem! Den allra snällaste, mest väluppfostrade lilla tjejen som alltid vet hur man gör matte glad.

Vi har hängt mycket tillsammans: försökt klättra en del, misslyckas med att klättra (lika ofta som vi försökt), tävlat i otaliga championat och till och med resultattävlat en hel del. Vi har många fina minnen ihop. Hon trivs bra i hagen också. Tillsammans med bästa kompisen Fanta ser jag henne ofta på äventyr.

Ginger är en glad och charmig tjej med hjärtat på rätta stället. En sådan ponny som har allt. Lagom pigg, lagom busig och älskar kramar. Vad mer kan man begära?

När jag köpte Ginger var tanken att hon skulle bli min enda häst. Hon klarar ponnychampen, kunde ha all utrustning och visade sig vara rolig att rida. Tyvärr sprack planen när hon visade sig vara rätt så långsam. Tävlingsmänniska som jag är fick jag inse min plan förlorad och jag återgick till Sally.

Men det betydde inte att Ginger blev ståendes i hagen! Istället blev hon ståendes i stallgången med sadel på och fick hoppa in när det var dags för ponnychamp och ponnytävlingen. Ginger blev aldrig snabbare, men nog tycker jag om henne ändå!

Den femte hästen som flyttade in i stallet och den andra som jag köpte efter att jag blivit Star Rider var Vindöga. Det var något speciellt med hennes ögon som tilltalade mig. Som om hon inte såg något alls, men ändå hela världen. En sak var i alla fall säker. Jag såg henne och hon skulle hem till mig.

Vindöga är en försiktig tjej som inte tar för sig mycket. Hon skulle aldrig råka sätta en hov fel och jag har aldrig hört henne gnägga. Men trots att hon inte ställer sig mitt framför än, så känner man ändå av hennes närvaro. Hennes mjuka mule och varma andedräkt fyller hela rummet med en känsla av inre ro.

Stallet behöver en häst som Vindöga. En trygg mittpunkt som står där den står och håller båten i perfekt balans. Ingen storm kan rubba henne, inga känslor är för tunga. När livet är svårt är hon alltid där, mitt i, i total stillhet och lägger sin mjuka mule mot min kind.

Fanta köpte jag sommaren 2025 och hon blev då min tredje urhäst. Skulle jag ha fler urhästar? Nej, absolut inte! Men någonting i mig kunde inte säga nej till hennes pigga uppsyn. Så hon fick flytta hem till mig!

Man kan tro att en häst så stor som Fanta ska vara klumpig och seg. Men då tror ni fel! Fanta är smidig som en katt, även om hon till humöret mer påminner om en labbe på stranden. Det vill säga - fullt ös! Hon är en hinderklok tjej som alltid har koll på benen och letar efter den snabbaste vägen. Det är bara att hålla i sig och hoppas på det bästa!

Under min första sommar med henne fick Fanta komma ut och sträcka på benen rätt så mycket. Bland annat agerar hon tävlingshäst, tillsammans med Valorie, i min championatgenvägsvideo som jag gjorde till klubben. Efter det har hon fått tagit en paus från tävlingsbanan. Jag tror dock att Fanta har fullt upp att busa med kompisarna i hagen, speciellt Maybee är en favorit.

Sally fick jag gratis på SSO:s tioårsdag. Under en tid innan hade man fått rösta på vilken häst vi skulle få och jag ville inte alls ha någon som Sally. Det kanske var därför hon stod orörd i hagen i flera år. Men efter att jag tillslut suttit upp och provat henne blev det ändring på det!

Sally är en vimsig själ. Har alltid tankarna någon annanstans. Hur hon har så bra koll på fötterna är något jag alltid fascineras över. För snabb är hon! En riktig rallyräka!

Under flera års tid var det bara Sally och jag. Ingen tog mig ned för backar och över stockar och stenar som Sally. Vi var som ett. Det blev så illa att de andra draksystrarna började kalla urhästen för ”Albahästen” och tro att det var jag när de såg någon som red på själaspringaren. Tillslut fick hon en välförtjänt pension. Och hon, med sitt fantasifulla sinne, trivs nog rätt bra i hagen ändå!

Det är sommar 2021 och jag ligger i hängmattan och skrollar igenom nätet. I anteckningarna har jag börjat göra en lista. En önskelista på vilka hästar som jag eventuellt skulle vilja köpa om jag någon gång blev Star Rider. Arabhästen är överst. När jag äntligen står där, några veckor senare, på Jorvik under Öppet hus-evenemanget, ser jag Ivar för första gången. Jag överväger inte mitt beslut länge. Jag har väntat länge nog! Det blir Ivar som får komma hem till mig.

Ivar är en ståtlig herre med mycket energi. Stenar, blommor, träd och andra hem åt livsfarliga bytesdjur håller sig Ivar gärna långt bort ifrån. Det blev därför Dinodalen som föll honom bäst i smaken. Stora öppna ytor, för kallt för lejon och därmed helt perfekt för Ivar. Tillsammans har vi klarat hela arkeologin och lite till. Jag tror faktiskt att han hittar bättre än mig där i kylan! Numera har hagen här hemma också blivit en okej plats att spendera tid på. Han har ju trots allt haft gott om tid att leta bakom alla vrår. Om faran skulle vara framme har han alltid sin kompis och stora trygghet Calle som stöd.

Det var den första april 2020 när jag anlände till Jorvik och för första gången träffade Fire. Att jag kunde välja namn på honom, jo det hade jag helt missat! Firehero hette han i alla fall och så fick det förbli.

Om det var kärlek vid första ögonkastet? Nja.. jag önskar att jag kunde ljuga och hävda att det var det, men om jag ska vara ärlig så såg jag honom knappt alls. Jag hade nämligen lyckats pricka in min ankomst till Jorvik med SSO:s miniatyrhäst-prank och jag (som ny spelare) fattade inte alls att jag kunde göra honom normalstor!

Men från dag två har det varit han och jag. Min Fire, med sin vita bläs och snälla ögon. Äldst och klokast i stallet. Han har sett allt från skogsbränder till gravvalv, dark core-läger och pandoria. Vilken ynnest att få spendera min tid på Jorvik med dig!

Efter att ha kört fast på islandshästtävlingen på Solholmarna och insett att det nog var hästens fel så bestämde jag mig för att köpa en ny islänning. Eller ja, en gammal islänning. Till min lycka kunde Ture tölta jättefort. Vilken lättnad!

Han är en riktig charmör som gillar uppmärksamhet. Allra helst vill han vara mitt i centrum och kanske rota i en ficka i jakt på morötter. Ridturer är också roliga. Speciellt när det går fort! Lite för fort går det dock ibland och det finns nog ingen häst som jag så lätt får farligt fall med.

Ture fick snabbt en plats i stallgången, bredvid Ginger. Alltid redo med sadel på. Ture visade sig också vara bra på mer än bara tölt. Han boostar riktigt bra i backarna och glider lätt igenom stolpar och murar. Jag tävlar sällan med honom på andra tävlingar än den på Solhomarna, men när jag väl gör det har jag alltid väldigt kul!

”Nu räcker det till en häst!”, utbrast jag i lycka, när jag öppnade en julklapp i vinterbyn med Star Coins. Det var många år sen nu, på den tiden jag ännu inte var Star Rider. Jag stod inte på ponnypromen länge innan jag såg några svarta, fluffiga öron titta fram. Och så stod han plötsligt där. Min allra första ponny!

Visst kan han se lite busig ut, men Peppar har ett hjärta av guld. Det finns ingen häst jag litar mer på. Vad som än står framför oss så vet jag att Peppar kommer göra allt och lite till för mig.

Peppar var inte bara min första ponny, utan också min första tävlingshäst. Det var tillsammans som vi slog våra första rekord och jag långsamt började klättra på listorna. En tjusning som sitter i än idag! Nu var det länge sen vi fick rida så snabbt tillsammans, men i stallet ser jag ofta hans öron kika fram och jag blir påmind om alla våra fina minnen ihop.

Flower är min sköthäst. Tillsammans har vi varit på flera ridläger, deltagit i flat shows och gått på många träningar i alla discipliner. Hon fick sitt namn av sin förra ägare som märkte att hon älskar att äta blommor. Något som hon har fortsatt att göra hos mig. Hon äter förresten mycket annat också, inklusive mina fingrar. Det gäller att akta sig!

När Flower först kom till mig var hon lite blyg och tillbakadragen. Det var svårt att hitta knapparna och det tog ett bra tag innan vi hittade varandra. Numera känner vi varandra riktigt bra. Jag vågar trycka på ordentligt och hon vågar vara busig tillbaka.

Duke är ett av de nyare tillskotten i stallet. Han köptes i vild panik en fredagskväll mitt i DRS första ASC-säsong. Plötsligt var det en Jorvikisk friserhäst man skulle ha och jag fick agera snabbt. Den första hästen som drog min uppmärksamhet var Duke och det var det.

Jag fick hem en lite svår och lynnig herre. Det är inte ofta som man får samma resultat av att göra samma sak. Ibland är det en ren tvärnit eller ett katapulthopp rakt ut i buskagen. Svängarna är också svåra. Han glider och böjer sig på ett oförutsägbart sätt. Ja, det har inte varit en lätt resa tillsammans.

När allt funkar så funkar verkligen allt. Så länge Duke är med på vad vi ska göra och piloten (jag) inte rider bort mig, så är vi oövervinnliga. Det finns ingen annan häst som jag fått så så snabba tider med. Men det gäller såklart att komma runt banan också. Det gör vi kanske inte riktigt lika ofta - än så länge!

Calle köptes in till stallet som en klubbhäst till en klubb som jag var med i på den tiden. Han var redan då en väldigt trygg herre som inte såg några bekymmer med livet. Så otroligt snäll på alla sätt och vis. Jag är helt övertygad om att han skulle kunna ta hand om både sig själv och hela stallet om han bara fötts med tummar. Han har inte valt det själv, men han är också Ivars bästa kompis. En roll som han tar på stort allvar.

Under några år var Calle också min dressyrhäst. Tillsammans tränade vi i Klövers kadriljlag. Ingen av oss kunde något i början, men tillsammans blev vi bättre och bättre på att göra rätt.

Numera får Calle oftast bara komma fram när det händer något speciellt. Det kan vara klubbmöten, ceremonier eller insläpp av nya drakelever. Jag tror att Calle tycker att det är ganska lagom. Han gillar trots allt att visa upp sig och tackar aldrig nej till ett äventyr. Med en herre som Calle till hands känns det tryggt!